Citeringsrätten utgör en begränsning av upphovspersonens ensamrätt, och det är tillåtet att citera om vissa lagstadgade förutsättningar uppfylls. Citaträttens natur lämpar sig i allmänhet för att användas i vetenskapligt arbete, i samarbete med undervisning och när man kritiserar andra verk. Det är också möjligt att citera i andra sammanhang. Det är enbart tillåtet att citera ett offentliggjort verk, det vill säga ett verk som upphovspersonen eller någon annan med upphovspersonens tillstånd på ett eller annat sätt gjort tillgängligt för allmänheten. Citatet måste ha en saklig anknytning till verket, där citatet används. Det ska alltså uppfylla den så kallade åberopandefunktionen.
Längden på citatet eller ”omfattning som motiveras av ändamålet” har inte definierats i lagen, utan det måste alltid avgöras från fall till fall. Man kan i allmänhet konstatera att ett citat inte kan vara särskilt långt, men inte heller så kort att det ger en felaktig uppfattning av verket som citeras.
När man citerar någon måste man alltid ange källan till citatet, dvs. oftast upphovspersonens namn och det verk som citatet hämtats ur.
Man kan till exempel inte använda citaträtten för att låna dela eller tänkespråk från ett annat verk enbart för att göra sin egen text mer intressant. Ett verk som endast består av citat uppfyller inte heller kraven på laglig citering, eftersom citaten då inte används för att åskådliggöra den egna texten. Man får därmed inte ge ut en samling som endast består av citat.I försäljningsannonser för böcker har man dock ansett det vara tillåtet att citera ur verkets recensioner.
I fall som inte omfattas av de ovan beskrivna kriterierna för citaträtt måste man ha upphovspersonen eller rättsinnehavarens tillstånd för att använda en annan persons text.