Från magister i kemi till fotokonstnär
I maj nästa år öppnas en utställning på Tavastehus konstmuseum, där fotografier ur Elina Brotherus senast färdigställda arbete visas. Utställningen, som kurateras av Timo Valjakka, visar finländsk och nordisk konst ur konstsamlaren Nicolai Tangens samling. Ett rum har reserverats för Brotherus nya fotografier.
Projektet fick sin början när Tangen bjöd Brotherus till Kristiandsand i södra Norge för att arbeta. Under två års tid fick Brotherus valfritt besöka området och fotografera de platser som hon själv var intresserad av.
”Jag fick göra mina egna bilder, men i deras landskap”, säger Brotherus.
Elina Brotherus (f. 1972) är en prisbelönt fotokonstnär som har arbetat med fotografi redan i över tjugo år. Hon har haft flera privata utställningar i Finland och på olika håll i världen. År 2008 fick hon statspriset i fotokonst.
Brotherus har en magisterexamen i kemi. Redan i slutet av sina studier visste hon dock att hon inte ville arbeta som forskare inom naturvetenskaper och ansökte till Konstindustriella högskolan (nuvarande Aalto-universitetet) för att studera fotokonst. Hon beskriver det som en av de lyckligaste händelserna i sitt liv.
”Jag är troligtvis bättre som fotokonstnär än vad jag någonsin skulle ha kunnat bli som forskare i kemi. Jag är ganska otålig, och i forskarens arbete är horisonten alltid så hemskt långt borta. Jag vill genast ha resultat”, förklarar Brotherus.
Att studera till två olika examina krävde mycket läsning och utvecklade hennes arbetsmoral.
”Jag vet att man klarar av arbetet genom att utföra det. Ofta måste även en konstnär jobba hårt. Jag tror att det har varit till hjälp att jag varit tvungen att anstränga mig intellektuellt.”
Konstbranschen har förändrats mycket under hennes karriär. Digitaliseringen har medfört förändringar både i utrustningen och arbetssätten, och i dag är den visuella världen mättad på bilder på ett helt annat sätt.
”I dag tar alla bilder och selfies. I början av min karriär fick jag alltid frågan ”Varför tar du bilder av dig själv, är du narcissist?” Nu är det länge sedan någon har ställt den frågan”, säger Brotherus roat.
Bristen på konstsamlare i Finland är en utmaning för konstnärernas utkomst
Brotherus tycker att det är bra att fotografiet har etablerat sig inom den moderna konsten. Ännu på 1980-talet debatterade man om huruvida fotografier var konst.
”Det här känns absurt ur dagens perspektiv. Naturligtvis är fotografier konst. Konst är det som vi definierar som konst”, konstaterar hon.
Enligt Brotherus försvåras konstnärernas utkomst i Finland av att det finns ett mycket litet antal konstsamlare i landet. Orsaken till det tror hon är att konstsamling inte har några omfattande traditioner i Finland och att konstinköp inte nödvändigtvis värdesätts.
”Hur kunde vi här nå en sådan nivå att de som har råd att köpa konst skulle uppleva att det ger dem socialt kapital? Att en konstsamling skulle anses vara en fin sak i deras sociala miljöer?” undrar Brotherus. ”Jag vet inte om någon konstnär kan livnära sig enbart som konstnär i Finland. Även min inkomst kommer i huvudsak från andra länder.”
För Brotherus är upphovsrättigheterna självklart viktiga och nödvändiga.
”Det är rättvist att upphovsmannen får någon slags ersättning för att hens arbeten används. Men för mig är inte upphovsrättsersättningarna någon särskilt stor inkomstkälla.”
Orsaken till det är att upphovsrättsersättningar inte betalas när bilder ur verk används till exempel för att informera om eller marknadsföra utställningar. Man kan inkludera många saker i informationen och därför betalas inga ersättningar.
”Numera är det dock positivt att många museer har börjat betala utställningsersättningar till konstnärerna. Det hände inte när jag inledde min karriär för tjugo år sedan.”
I dialog med konsten
Brotherus hämtar sin inspiration främst från konsthistorien, arkitekturen och litteraturen. I fjol reste Brotherus till Korsika, där hon lät sig guidas av den bortgångna tyska författaren W.G. Sebalds texter. Av Sebalds halvfärdiga textutkast har verket Campo Santo getts ut postumt (Bokförlaget Faethon, 2020).
”Jag fotograferade platser som Sebald pratar om i sina texter, som om jag förde en dialog med den döde författaren”, säger bildkonstnären.
Brotherus arbetar ofta med hjälp av ramar som hon själv utvecklat eller som hon fått utifrån. Hon upplever att hon behöver ett avgränsat ämne, eftersom ”världen är så full av allt möjligt”.
”Så som jag ser det är det en förutsättning för att göra konst att det finns tid och en plats. Men den platsen kan vara vad som helst.”
Samma sätt att avgränsa använder sig Brotherus av även när hon gör verk till sin och fotokonstnären Hannele Rantalas gemensamma utställning. I tur och ordning ger Brotherus och Rantala varandra en gemensam uppgift, som de sedan var för sig utför på sitt sätt. Bådas versioner visas på en utställning med namnet Correspondence, som refererar till korrespondens eller överensstämmelse och öppnas på Ateneum år 2022.
Mänsklig närvaro gör bilder av arkitektur annorlunda
Brotherus intresse för arkitektur föddes för fem år sedan, när hon arbetade i ett privat hus ritat av Alvar Aalto utanför Paris i Frankrike.
”Jag hade aldrig tidigare tänkt på hur imponerande arkitektur är, innan jag själv upplevde hur oerhört trevligt det är att leva i ett välritat hus. Vi tillbringar största delen av vår tid i ganska medelmåttiga rum”, funderar Brotherus.
Efter det har Brotherus fotograferat även i andra hus, såsom Alvar Aaltos sommarstuga i Muuratsalo och art deco-huset Villa Empain i Bryssel. I planerna finns flera platser som hon skulle vilja besöka för att fotografera. Hon förklarar att hon skapar en ny slags arkitekturkatalog.
”Det finns vanligtvis inga människor på bilder av arkitektur. Den mänskliga närvaron som jag inkluderar i dessa rum gör bilderna annorlunda och samtidigt blir de mina bilder. Jag beskriver i alla fall människan.”
Enligt Brotherus ger den mänskliga närvaron i bilden betraktaren en känsla av ett möte och en samvaro. Hon är även själv ofta med på sina fotografier. Att använda sig själv som modell har ändrat betydelse genom åren.
”I början var det för mig en garanti för att det jag visar är sant. Att det inte är iscensatt utan verkligt”, minns Brotherus.
Hon berättar att hon gjort självbiografiska verk under två skeden av sin karriär: i slutet av 1990-talet och kring 2010-talet. Brotherus beskriver att livet vid dessa tillfällen tog kontrollen över konstskapandet.
”När det inträffar saker i livet som man inte kan ignorera, då syns de även i det konstnärliga arbetet. Jag strävar inte efter det, men jag hindrar det inte heller”, funderar hon.
Oftast har det varit en praktisk lösning för henne att själv vara modell i sina bilder. På sina resor har Brotherus många gånger befunnit sig i situationer, där det inte funnits några andra människor på plats. Då har hon ställt sig framför kameran för att representera människan i allmänhet. Vanligtvis är det den rollen som hennes närvaro i bilderna har – Brotherus representerar inte sig själv eller kvinnan, utan människan i allmänhet.
Senare har det varit intressant att på bilderna se den förändring som åldern fört med sig. Brotherus gestalt har även blivit en igenkännlig del av hennes konstnärliga uttryck.
”Jag hoppas att jag blir mycket gammal, så att jag ännu när jag är över 80 kan placera min bild bredvid mitt unga jag.”
Text: Iina Saarinen
Bilder: Riitta Supperi