Jussi Rautaniemi är filmklippare och många inhemska filmer och tv-serier som rönt stor popularitet under de senaste åren bär hans signum. Verk som han klippt är bland andra Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv och Juice liksom även miniserien M/S Romantic.
Rautaniemi har även klippt flera dokumentärer och kortfilmer, och säger att just variationen i arbetet gör det intressant.
”Efter en dokumentär känns det fantastiskt att få klippa fiktivt material, och efter fiktionen är det synnerligen givande att få arbeta med en dokumentär igen. Om jag kunde välja skulle jag bara jobba växelvis med dokumentärer och fiktion”, konstaterar han.
Varierande projekt håller en på alerten
En viktig skillnad mellan dokumentärer och spelfilmer är materialet som ska bearbetas. Även om det finns mycket material för en dokumentär finns det bara en version av enskilda situationer. Inom fiktionen kan det finnas en mängd versioner av samma scen, och scenerna byggs upp av strikt planlagda små bitar.
”Att klippa en dokumentärfilm handlar mer om att skapa struktur och finna rätt väg medan fiktion kräver diskretare steg och arbete med detaljerna. Bägge formerna kräver överblick över stora helheter, och det räcker inte att enskilda scener klippts omsorgsfullt, utan hela filmen måste fungera.”
Den som klipper materialet måste vara känslig för det väsentliga, oavsett om det handlar om sketchunderhållning och dramaserier eller långa eller korta filmer. ”Att klippa handlar om att se materialet och förstå dess innehåll och nyanser så att det kan gestaltas i en narrativ, emotionell helhet.”
Vid sidan om de större projekten jobbar Rautaniemi med trailrar till filmer och tv-serier. Han har redan hunnit med fler än 100.
”Trailrar är uppiggande små projekt, tanken ska hållas koncis och klippningen blir fingerträning. En lång berättelse knölas in i ett 90 sekunder långt säljande format. Det är roligt och ofta lite lättare klippningsarbete som håller en på alerten!”
Drömmen om filmbranschen slog in
Rautaniemi fick Jussi-priset för bästa klippning för filmen Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies, 2016). Dessutom har han nominerats ytterligare två gånger, för filmerna Korso (2014) och Juice (2018). Av de filmer han klippt har fyra också belönats på filmfestivalen i Cannes.
Vägen till att bli professionell filmklippare har inte formats av tydliga mål, men intresset för film har nog stakat ut den.
”Jag blev filmklippare för att jag ville skapa filmer. Men jag har egentligen inte haft några mål, och ska man vara noggrann har jag aldrig direkt velat bli just filmklippare.
När Rautaniemi var ung visste han inget om filmbranschen. Tanken på att göra filmer och kunna leva på det kändes avlägsen under det tidiga 2000-talet i Kotka.
”Jag började jobba mot något slags vagt definierat audiovisuellt yrke”, berättar han.
Efter att ha gjort videor vid en yrkeshögskola i ett års tid sökte Rautaniemi in, och antogs, till linjen för filmklippning vid Konstindustriella högskolan.
”Jag valde filmklippning av det enkla skälet att jag insåg, när jag läste förhandsuppgifterna till inträdesprovet, att jag inte kan göra uppgifterna till de övriga linjerna. Under studietiden fattade jag tycke för filmklippning och lärde känna en massa människor som jag jobbar med än i dag.
”Kanske det är därför jag ibland fortfarande förbryllas av att faktiskt jobba inom den här branschen.”
En filmklippare utför kreativt arbete tillsammans med ett team
Coronapandemin har hittills inte haft särdeles dramatiska följder för Rautaniemis arbete. När epidemin nådde Finland började han klippa filmen Kupé nr 6, som baserar sig på en roman av Rosa Liksom. Filmen, som regisserats av Juho Kuosmanen, har inte ännu haft premiär.
Det rådande läget i branschen har ändå manat till eftertanke: ”För närvarande orsakar epidemin problem i fråga om publicering av filmer, vilket naturligtvis snart kommer att påverka alla som jobbar inom filmbranschen.”
Som professionell filmklippare har Rautaniemi kunnat anpassa sig någorlunda till att andelen aktiviteter som sker på distans ökar, men filmklippning kan enligt honom inte skötas helt på distans. ”Möjligheten till omedelbar dialog är ofta ett centralt element i klippningsprocessen.”
Regissören är filmklipparens närmaste samarbetspartner i film- och tv-produktioner.
”Filmklippning handlar om diskussion med regissören om det material som finns. Under processen involveras ofta också tonsättare och ljuddesigner, och även med producenten är det bra att hålla kontakt.”
Varje regissör har sitt eget sätt att arbeta. En del vill närvara i studion medan andra hellre ser de klippta versionerna för sig själva och sedan ger skriftlig respons på dem.
Det är knappast någon som frågar sig huruvida en välutbildad violinist själv ska få bestämma hur hen spelar i orkestern eller om det är någon annans idéer hen följer.
Även om filmklippning skiljer sig lite från andra jobb inom den kreativa sektorn, ser Rautaniemi också många likheter.
”När man stannar upp inför det har nästan alla inom de kreativa branscherna något material som de bearbetar och som medför begränsningar.”
Filmklippning handlar inte om att skapa något nytt så som skrivande gör, och man har inte samma makt som den som regisserar, men för Rautaniemi är det här inte det väsentliga för filmklipparen.
”Det är knappast någon som frågar sig huruvida en välutbildad violinist själv ska få bestämma hur hen spelar i orkestern eller om det är någon annans idéer hen följer.”
Varje pusselbit i en arbetsgrupp är viktig för att verket ska bli lyckat.
”Regissören samarbetar i olika faser med olika proffs – författare, skådespelare, fotografer, filmklippare, tonsättare eller ljuddesigner. Var och en gör sin insats efter bästa förmåga för att filmen ska bli så bra som möjligt”, säger Rautaniemi.
Uppskattningen visar sig i arbetsvillkoren
Tittaren ser vanligtvis bara resultatet av en film eller serie, och inser kanske inte filmklipparens betydelse. Det stör inte Rautaniemi.
”En vanlig tittare måste inte uppskatta klippningen, utan ska kunna njuta av filmen eller serien. Själv funderar jag knappt alls på det när jag ser något, om inte klippningen råkar vara exceptionellt bra eller dålig.”
För filmklipparen är det viktigare med den professionella uppskattningen, något som traditionellt sett visar sig i arbetsvillkoren – huruvida hen får nödvändiga resurser och skälig lön.
”Det här är inte någon självklarhet, och många gånger försöker man dra ner på tiden i jakten på effektivitet. Det är ändå viktigt att komma ihåg att ju mer tid filmklipparen har i studion, desto bättre blir filmen.”
Rautaniemi önskar att förståelsen för behovet av resurser för efterarbetet skulle öka, och att klippningen inte skulle behöva hamna på en enda person. ”Särskilt med tv-serier är det vanligt att flera filmklippare arbetar inom en produktion, dessutom med heltidsanställda assistenter.”
En del av uppskattningen består i att förstå filmklippningen som ett arbetsmoment som medför upphovsrätt. Enligt Rautaniemi har försök gjorts att ifrågasätta det här – utan anledning. ”Filmklipparen är ett innehållsproffs med en central roll för att ett verk ska bli till.”
Tillbaka i barndomen?
Av de verk som Rautaniemi klippt var Virpi Suutaris dokumentärfilm Aalto det senaste att spelas in. I höstas drog verket till sig betydande publikskaror i biosalongerna.
”Aalto har antagligen varit det mest arbetsamma jobbet jag gjort hittills, men också den mest givande produktion jag medverkat till”, säger Rautaniemi.
Innan jul avslutade Rautaniemi Saara Saarelas film Veden vartija (vattnets väktare), som baserar sig på Emmi Itärantas roman Minnet av vatten (2012). ”Det handlar om den första äventyrsfilmen med vetenskapliga inslag som jag fått medverka till. Veden vartija var en efterlängtad produktion eftersom jag inte bara är ett stort fan av science fiction, utan också teentusiast.”
För närvarande jobbar han på dramaserien Transport, som regisseras av Auli Mantila.
Har Rautaniemi, som har mångsidig erfarenhet av att klippa filmer och tv-serier, fortfarande något projekt för ögonen som han gärna skulle få chans att jobba med?
”Min dröm är att få göra den typ av filmer som jag växte upp med – såsom den ursprungliga Stjärnornas krig eller Indiana Jones, Tillbaka till framtiden, Alien ochTerminator 2. Men sådana filmer görs inte i Finland, de verkar faktiskt inte längre göras någonstans alls i världen!”
Rautaniemi gläder sig ändå åt sin nuvarande situation: ”Jag är väldigt glad att jag har så pass mycket jobb och i allt intressantare produktioner.”
Text: Leo Taanila
Bild: Riitta Supperi