”Jag hoppas att jag kan skriva så länge jag lever. Det skulle verkligen vara fantastiskt om något av mina verk någon gång skulle översättas till exempelvis estniska eller franska. Vilket språk som helst duger”, svarar författaren Eveliina Talvitie när vi frågar om hennes drömmar.
En av Talvities långvariga drömmar blev verklighet för fyra år sedan när hon bestämde sig för att bli fri författare. Talvitie, som bland annat har arbetat som kommunikationschef och journalist, skrev tidigare sina böcker vid sidan om sitt andra arbete.
”Utkomsten är osäkrare nu, men jag kan förverkliga mina ambitioner och själv bestämma vilka teman jag fokuserar på”, beskriver Talvitie.
För tillfället finslipar hon manuskriptet till en roman som kommer ut i augusti samt gör efterforskningar och intervjuer för sin följande faktabok. Talvitie har skrivit åtta faktaböcker, och hennes skönlitterära debutroman Kovakuorinen (Med hårt skal) kom ut 2019.
Hon upplever att den största skillnaden mellan de litterära genrerna är att författaren inom fiktionen har mer makt när det gäller att definiera verkligheten. Till exempel vändningarna i intrigen och karaktärernas öden ligger i händerna på författaren. Dessutom ger författaren oundvikligen och omedvetet mer av sig själv och sina erfarenheter i fiktiva texter.
”Att skriva fiktion är mer övergripande och blottande. Att skapa fiktion är dels att våga och dels att ständigt tvivla. Jag var ganska uppriven efter skrivandet av de båda romanerna. Berättelsen tar sig med våld in under huden”, säger Talvitie.
Folk förstår inte alltid hur stor betydelse kulturen och konsten har i ett fungerande samhälle. Upphovsrätten stärker värdet på det konstnärliga arbetet och är ett verktyg för att till exempel rätta till uppfattningar om att enbart synlighet räcker som lön för kreativt arbete.
”Konstnärerna och deras produktioner definieras ibland som fripassagerare, vars ekonomiska svårigheter bara är ett resultat av egna val”, konstaterar Talvitie.
Talvitie framhäver att även om friheten som kommer med författaryrket är viktig för henne, betraktar hon det ändå framför allt som ett arbete. Betydelsen av upphovsrätt är ännu viktigare i dag, när digitaliseringen på ett annat sätt gör innehåll tillgängliga för alla.
Inom politiken har uppfattningen om ”kategorin unga kvinnor” blivit ännu starkare
Många av Talvities faktaböcker behandlar jämlikhet, feminism och politik. Hon medger att sociala teman och en vilja att påverka ingår i hennes konstnärliga arbete.
”Jag försöker vara realistisk, men skäms inte för mina mål att förbättra världen. Under flera år arbetade jag tillsammans med min make, som är fotograf, på konstprojektet Erilaiset (De annorlunda), som handlar om vardagen för barn med funktionsnedsättningar i elva olika länder. Målet med projektet var att synliggöra människor, vars erfarenheter ofta marginaliseras”, berättar Talvitie.
Då och då har jag suckat och tänkt att världen nog inte har förändrats särskilt mycket.
2013 kom Talvities bok Keitäs tyttö kahvia – Naisia politiikan portailla (Koka du kaffe, flicka – Kvinnor på politikens trappa) ut, som också har kallats hennes genombrottsverk. I verket beskrivs hurdana könsrollsbundna maktförhållanden det finns inom samhällspåverkan genom erfarenheterna hos kvinnor inom politiken.
Det är nästan åtta år sedan boken kom ut. I december 2019 var Sanna Marin på väg att bli Finlands statsminister, och i hennes regering leddes samtliga partier av en kvinna. Då publicerade Helsingin Sanomat en artikel med rubriken ”Makten ligger nu hos 30-åriga kvinnor”.
”I och med den nuvarande regeringen har ”kategorin unga kvinnor” förstärkts ytterligare inom politiken och inom vilken ålder och kön granskas tillsammans”, funderar Talvitie om den offentliga debatten kring regeringen.
Kön och ung ålder har använts för att ifrågasätta politikers kompetens. Även om jämställdheten har hyllats i den offentliga debatten kring Marins regering och regeringens sammansättning har fått mycket internationell uppmärksamhet, har även sexistiska attityder kommit fram. Regeringen har till exempel kallats för läppstiftregering.
”När Mari Kiviniemi blev statsminister 2010 kallades hon helfigursminister. Då och då har jag suckat och tänkt att världen nog inte har förändrats särskilt mycket”, säger Talvitie. ”De kvinnliga ministrarna i den nuvarande regeringen har i varje fall lyckats i huvudsak utmärkt i korselden av olika slags påfrestningar. Man kan inte annat än beundra dem.”
I Estland valdes nyligen Kaja Kallas till statsminister. Presidenten, statsministern och utrikesministern är för tillfället alla kvinnor i landet. Även om det är även globalt sett exceptionellt, har Talvitie, som bor i Tallinn, inte observerat något liknande jubel i estnisk media som förekom i Finland kring Marins regering.
”Jag har stött på några texter där man tvärtom varnar för överdrivna skämt. Den offentliga debatten om ojämlikheten mellan könen är överlag inte så livlig i Estland, men håller på att bli det”, säger Talvitie.
Hon betonar dock att man ska akta sig för att förenkla för mycket i jämförelsen mellan de båda länderna. Varje land har sin egen historia och sina strukturer som inverkar på den politiska debatten.
Talvities senaste verk Vanha nainen tanssii (Den gamla kvinnan dansar) (Into) kom ut i början av januari. I boken frågar man varför ordparet ”gammal kvinna” väcker irritation och får många att opponera sig. Verket väcker tankar om förutom åldrande även om debatten i samhället om åldrande och kön.
”Jag ville skriva om betydelsen av livserfarenhet, möta mitt femtioåriga jag och bjuda in kvinnor i olika åldrar som stolt betraktar sig som gamla”, berättar Talvitie.
De första utkasten till bokens synopsis skrev Talvitie 2018, men idén bakom boken hade mognat längre än så i hennes tankar. Publiceringen, som planerats till hösten 2020, flyttades slutligen till januari i år på grund av coronapandemin. Detta gav henne å ena sidan mer tid att bearbeta texten och samtidigt föddes en idé om en monologpjäs, som baserar sig på boken och som Talvitie avslöjar att får sin premiär på teatern Rakastajat i Björneborg 2023.
I boken får läsaren ta del av elva kvinnors erfarenheter av och tankar om livet, ålder och dans. Dansen har även en metaforisk betydelse i romanen.
”Alla personer som förekommer i boken har kunnat dansa till andras rytmer, men till sist hittat sin egen.”
Text: Iina Saarinen
Bilder: Jyri Pitkänen