För ögonblicket förbereder Ilja Rautsi den svartvita skräckkomedifilmen Night of the Living Dicks (Bufo) med AVEKs stöd, där ”en kvinna som fått nog av dick pics hittar ett par glasögon, genom vilka man kan se vilka män verkligen är riktiga kukar.”
”Kortfilmen handlar om könsroller och kulturen av sexuellt våld. En viktig utgångspunkt var att den inte i sig självt innehåller sexuellt våld”, säger Rautsi. Han är både filmens regissör och manuskriptförfattare.
Rautsi behandlade även könsbunden maktanvändning i sin första film, också med stöd av AVEK. Skräcksatiren om ”mansplaining” Helsinki Mansplaining Massacre (Bufo, 2018) nominerades för Jussi-priset för bästa kortfilm, och väckte också uppmärksamhet vid utländska filmfestivaler.
”Komedi och skräck både tillåter och kräver att man går till överdrift i stil och idéer”, funderar Rautsi.” Det känns som att de mest iögonfallande missförhållandena i samhället och deras kulturella kontexter kan behandlas mer direkt, om man förbiser realismkraven.”
Rautsi anser att AVEKs stöd är viktigt för filmbranschen i Finland. Han berättar att han till exempel på nordamerikanska filmfestivaler hela tiden stöter på filmmakare som har skapat sina kortfilmer med sitt eget blod, svett och tårar, främst för att användas som arbetsprov för framtiden.
”Offentligt stöd är det enda sättet att garantera att till exempel kortfilmen förblir en levande konstform”, konstaterar Rautsi. ”Även en liten film kräver resurser, och det är bättre ifall resultatansvaret handlar mer om konstnärligt uttryck.”
Arbete inom de kreativa branscherna kräver att man känner sina egna gränser
”Upphovsrättsersättningar betyder att man kan försörja sig själv med konstnärligt arbete. De är också ett erkännande: att konst och nöje i kärnan handlar om personliga uttrycksformer som inte kan existera utan skaparnas uttryckliga själsliv”, säger Rautsi om de Kopiosto-ersättningar han fått.
För de som arbetar inom kreativa branscher är det viktigt att känna till sina egna gränser, och att reservera rum för dem i arbetsprocessen. Det här gäller både den mentala delen och arbetstiderna.
”Varje dag är annorlunda och bär med sig utmaningar som ibland känns oöverkomliga. För någon som lätt blir uttråkad av repetition är föränderlighet av det här slaget på många vis ett levnadsvillkor, även om det känns osäkert.”
Rautsi, som länge arbetat som film- och tv-kritiker, blir lika nervös över recensioner av de egna verken som vem som helst inom de kreativa branscherna. Han ser dem dock i första hand som kommunikation mellan verket och publiken.
”Om det inte är fråga om till exempel en längre filosoferande essä tycker jag att en upphovsman inte egentligen har andra orsaker än ego att läsa kritik. Och förstås läser man dem.”
Rautsi arbetar för ögonblicket med många olika projekt. På manuskriptförfattarsidan arbetar han med filmadaptionen Veden vartija av Emmi Itärantas roman Teemestarin kirja som kommer att filmas i år, samt det fullånga skräckdramat Pahanhautoja som är i efterarbetsskedet. Av sina egna regisseringar kommer han till nästa att fortsätta utveckla manuskriptet till den fullånga skräckkomedin Punaista lunta.
”Min karriärutopi är att även i fortsättningen kunna börja ett projekt utan att jag är säker på om jag kan skriva det. Jag vill leka och göra filmer som inte ännu gjorts”, berättar han.
Text: Iina Saarinen
Bild: Riitta Supperi