Reformen av upphovsrättslagen grundar sig på de ändringar i medlemsstaternas lagar som krävs enligt EU:s upphovsrättsdirektiv. Förhoppningarna är höga både hos upphovsmännen och användarna. Särskilt inom undervisningen har man höga förväntningar, även om den digitala användningen av verk som direktivet kräver för att åskådliggöra undervisningen redan har varit möjlig i Finland i mer än tio år.
När coronan flyttade undervisningen helt till nätet över en natt hade våra skolor i Finland redan alla nödvändiga tillstånd sedan tidigare, och undervisningen fortsatte på distans med respekt för upphovsrätterna.
Direktivet kräver att den digitala användningen av verk ska göras möjlig för att åskådliggöra undervisningen – det vill säga att till exempel artiklar och textutdrag får delas i distansundervisningen eller att verk får visas på en whiteboard i klassen. Detta har redan i dagsläget varit möjligt för oss i Finland med en kopieringslicens. När coronan flyttade undervisningen helt till nätet över en natt hade våra skolor i Finland redan alla nödvändiga tillstånd sedan tidigare, och undervisningen fortsatte på distans med respekt för upphovsrätterna.
Det som väcker frågor i undervisningen är visningen av YouTube-videor, filmer och reklamfilmer inom film- och mediefostran, och användningen av Spotify, Netflix och olika ljudbokstjänster i undervisningen.
Hur svarar lagförslaget på dessa bekymmer? Inte på något sätt alls. I propositionen tas inte ställning till om YouTube-, Netflix-, ljudbok- eller Spotify-tjänster fortfarande får användas i undervisningen. Men frågan är inte enbart upphovsrättslig. Visningen av filmer och reklamfilmer inom undervisningen föreslås vara fri, men streamingtjänsterna omfattas även fortsättningsvis av sina egna användarvillkor och principen om bindande avtal. Användarvillkoren anger ofta att vi endast får lyssna på och se innehållet i tjänsterna för vårt personliga bruk.
Från ett fungerande system till kaos
Propositionen med lagförslag lämnar fler öppna frågor än vad den klargör situationen. Det tillfälliga glädjen över den fria rätten att visa filmer och reklam ändrades ur lärarnas perspektiv till svett och möda.
Den föreslagna bestämmelsen är full av nya flertydiga begrepp: ett verk avsett för utbildningsmarknaden, tillfälligt bruk, den omfattning som krävs för ändamålet, för att åskådliggöra undervisningen… Hjälp! Var går gränsen för tillåten kopiering och användning? Vem är ansvarig när läraren överskrider den tillåtna gränsen eller användandet var annat än att åskådliggöra eller tillfälligt? Läraren själv. Användaren är alltid ansvarig för kränkning av upphovsrätten.
I dagsläget är det möjligt att använda verk i undervisningen med en avtalslicens. I avtalslicensen ligger ansvaret på organisationen, när användaren agerar i enlighet med licensen. Avtalslicensen är som en försäkring: den ger säkerhet för användaren mot anspråk från rättighetsinnehavare. I oklara situationer kan läraren kontakta den licensierande upphovsrättsorganisationen för att få hjälp med att tolka innehållet i licensen. Tvister om tolkningen av den föreslagna begränsningsbestämmelsen avgörs i sista hand i en domstol.
Avtalslicenstillstånden har möjliggjort kopiering och användning av material inom undervisningen i redan 40 år.
Istället för att fokusera på att noggrannare utreda de faktiska upphovsrättsliga problemen i undervisningen vid lagberedningen, skjuter propositionen ner en fungerande och rättssäker avtalslicens och föreslår en tvångslicensregel som begränsar upphovsmännens rättigheter.
Avtalslicenstillstånden har möjliggjort kopiering och användning av material inom undervisningen i redan 40 år. Användningstillstånden har utvecklats med tekniken genom att lyssna på användarnas behov, för att möjliggöra kopiering och användning av digitalt innehåll även i undervisningen. Tack vare avtalslicenserna kunde vi njuta av blåsvarta kopior och undervisningsvideor inspelade på VHS-band i klassrummen redan på 1980-talet. På 2000-talet kan lärarna istället för fysiska kopior dela kopior digitalt till eleverna i lärmiljöer och visa program från Yle Arenan.
Avtalslicensen är ett lagstadgat arrangemang för användarnas säkerhet och nytta, med vilken man kan bevilja ett omfattande tillstånd till användarna av verk, såsom till lärare. Samtidigt säkerställer den avtalsmässiga verksamheten i samband med avtalslicensen upphovsmännens rätt att besluta om användningen av sina verk och att få ersättning för dem. Det avtalsbaserade tillståndet har gjort det möjligt att svara flexibelt och snabbt på förändrade användningsbehov i undervisningen, samtidigt som man tryggar upphovsmännens rättigheter och användarnas rättssäkerhet.
Varför söndra något som inte är trasigt?
Det framgår inte egentligen av propositionen till lagförslaget vilka konkreta problem eller användningssituationer som den nuvarande avtalslicensen och användningstillstånden inte redan möjliggör eller skulle kunna möjliggöra. Det är sant att upphovsrättslagen för närvarande inte tillåter fri visning av filmer, YouTube- eller reklamvideor under lektionerna. Men finns det inga andra lösningar på detta än en nedmontering av ett fungerande system?
Efter att ha träffat tusentals lärare varje år på olika utbildningar, mässor och evenemang för undervisningsbranschen, kan jag påstå att avtalslicenstillstånden för läroanstalterna anses vara mycket välfungerande och täckande.
Om vi har ett problem i storleken av en ärta, lönar det sig att nedmontera hela systemet som fungerar och är säkert för läraren, och istället skapa ett otydligt och snävt surrogat?
Den största begränsningen för användningen av innehåll i undervisningen är ofta bristen på anslag eller anordnarens ovilja att betala. Majoriteten av användningstillstånden skaffas centralt till undervisningen. Kompletterande tillstånd för exempelvis visning av film finns tillgängliga, men anskaffningen av dessa är knapp. Enligt en aktuell Upphovsrättsbarometer, anser ändå 82 procent av finländarna att upphovsmännen bör få ersättning för kopieringen och användningen av verk i undervisningen.
Det finns ännu en möjlighet att rätta till situationen
Lyckligtvis var denna bara ett utkast. Vi behöver inte heller söka modellen för att rätta till situationen långt bortifrån. I Sverige löstes samma punkt i direktivet på motsatt sätt, med bibehållande av både ett enkelt och säkert avtalslicenstillstånd för läraren och upphovsmännens rätt till ersättning.
De fungerande och täckande användningstillstånden på andra sidan viken behålls som primära tillstånd även i framtiden, och de kompletteras av en begränsningsbestämmelse för att åskådliggöra undervisningen med sådana verk som inte omfattas av användningstillstånden. Till exempel kan reklamvideor därvid visas för att åskådliggöra lärandet inom mediefostran. Om vi har ett problem i storleken av en ärta, lönar det sig att nedmontera hela systemet som fungerar och är säkert för läraren, och istället skapa ett otydligt och snävt surrogat?
Sveriges modell är en win-win-lösning för alla: Upphovsmän, förlag och övriga rättsinnehavare förbehåller sig rätten att avtala om användningen av sina verk och att få ersättning för användningen av dem. Lärarna behåller i sin tur rättssäkra användningstillstånd och ett lagligt sätt att åskådliggöra undervisningen med innehåll som tidigare legat utanför tillståndslösningarna. Jag hoppas att lagstiftaren även i Finland kommer fram till denna lösning som gynnar alla parter.
Foto: Suvituuli Kankaanpää
